Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medaljonger af under året bortgångna personligheter af Orvar Odd - Sven Erikson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“annex“ till Rydboholm, två år derefter ytterligare Rydals
spinneri. Ändtligen 1854 uppfördes Wikafors stora fabrik
med icke mindre än 1000 väfetolar. ’ Erikson var nu en
mägtig man och helt och hållet obemärkt kunde han ej
heller förblifva, oaktadt all den anspråkslöshet, hvarmed
han nöjde sig med att inom sin hemort verka och för
öf-rigt låta verlden gå sin gång. Redan 1834 hade han
erhållit den större guldmedaljen “för medborgerlig förtjenst*,
vid 1847 och 1851 års expositioner i Stockholm hedrades
han likaledes med medalj, år 1852 erhöll han Vasaorden,
hvaijemte han 1855 vid industriutställningen i Paris fick
medalj och kallades till utländsk ledamot af “Académie
nationale agricole, manufacturiére et commerciale. “
Jemte det att Erikson var en industriidkare af stor
förtjenst och med en inom vårt land ovanligt vidsträckt
bedrift, gjorde han sig ett namn både som jordbrukare och
skogshushållare. Hans landtbruk lär ha varit ett af de
mest rationellt och driftigt skötta inom hela orten. För
sina måhända tusentals underlydande, (fabriksarbetare och
andra) sörjde han med patriarkalisk omsorg. Vid hans
stora bruk uppfördes skolor och han lät dessutom för sitt
fabriksfolk bygga en särskild kyrka, der en af honom sjelf
afiönad prestman förrättade gudstjensten. Sjelf endast
autodidakt, var han dock en i många stycken sannt upplyst
man och visste framför allt att sätta värde på upplysning
och bildning. Om han också, som praktisk man och såsom
den der sjelf bragt sig upp från intet, lärt sig
företrädesvis att känna hvad penningen, klokt använd, förmår, hade
han både allt för godt hufvud för att icke inse och
erkänna, att äfven vetandet är en magt> och för .mycket hjerta,
för att icke, i sin en gång vunna lyckligare ställning, unna
sina underhafvande denna kunskapens ovärderliga skatt.
Sven Erikson hade redan år 1825 tagit till äkta en
bondflicka från samma socken, som han sjelf. Han efter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
