Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medaljonger af under året bortgångna personligheter af Orvar Odd - C. J. L. Almqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— J&3 stod på stranden, när den sista gången
från Sverges kuster han sin kosa styrde
på Guds försyn i vida verlden ut, . . .
orkanen tjöt, — jag minnes än den sången, —
kring bog och reling skyhögt skummet yrde,
allt för min blick försvann i skum till slut.
Det lilla seglet blott, det purpurröda,
jag då och då såg dyka upp, likt flamman
utaf en brand, som andfådd flämtar till.
— Från denna scen jag slet mig lös med möda,
det var en hel romantisk dikt, trängd samman
inom ett nötskals ryind, om du så vill.
Se’n dess, — o! medan lifvets afton skymmer,
att stappla fram på stigar, icke kända,
att trefva efter lyckans stängda dörr!
hvad lif af profningar och af bekymmer,
hvad daglig kamp, och dertill hvad måhända
bland allt är bittrast: minnet utaf förr!
Hvad tragedi!.. . Dock nu — en tufva gömmer
den garde mannens stoft, hans lefnads saga
är slagen som en permebok igen,
och snart allt detta, medan månen drömmer
och solens hästar öfver fästet jaga,
skall vara blott ett glömdt ”för längese’n”.
Men hvad haus snille byggt med djerfva tankar,
med konstrikt bildverk, fria fantasier,
hans skaldskaps dristiga arkitektur,
förblir liksom en trollverld, der man vankar
i mystiskt dunkel, skumma svärmerier,
betagen, fängslad, — knappt man sjelf vet hur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
