Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Pultawa till Bender. Historisk teckning af Julius Mankell. Med 4 illustrationer af C. S. Hallbeck och en karta - I. Återtåget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfv.-löjtnant Silfversparre och vid Sokolkow 300 ryttare
(halfva lifreg:tet) under öfy.-löjtnant Silfverhjelm.
Fastän Carl XII efter återkomsten till trossen med
hjeltemodig likgiltighet fördrog plågorna af sitt sår, så synes
likväl feberns hetta och bristen på hvila hafva fördunklat
hans tankegång. Han frågade beständigt efter sina
förtrogne, Piper och Rhensköld, ehuru man upprepade gånger
underrättade honom, att de voro fångne eller dödade; och
fastän han sällan följde deras råd, hade han likväl fått en
vana att inhämta dem, som isynnerhet under hans
nuvarande sorgliga belägenhet gjorde honom nästan oförmögen att
fatta ett beslut.
Fåfängt rådde honom derföre general Lewenhaupt, nu
den nästkommenderande, att, liksom han sjelf gjort efter
slaget vid Lieéna, uppbränna eller lemna qvar all tross,
som vore hinderlig för arméns snabba återtåg, samt
deref-ter göra det fåtaliga återstående infanteriet beridet och
utdela så mycket lifsmedel och ammunition, som hvar och en
kunde föra på sin häst, och skyndsamt begifva sig å väg.
Detta råd var så mycket klokare, gom man, hvilken väg än
toges, hastigt måste genomskrida de vidsträckta, förstörda
och öde landsträckor, som skiljde armén från målet och
icke lemnade något medel till underhåll, hvilket återigen
blefve omöjligt, om man medförde en tyngande tross.
Emellertid svarade konungen på Lewenhaupts enträgna
föreställningar blott: ”hvar skola då styckena och artilleriet
blifva?” Fastän ingen ammunition fanns att skjuta med,
ville han heldre vedervåga arméns säkerhet, än lemna
fienden några trofeer. Eller hyste han kanhända motvilja att
följa en mans råd, som han kände sig hafva behandlat med
orättvisa, då han låtit honom lefva i ett slags onåd, fastän
han sjelf varit orsaken till hans olycka?
Huriisomhelst, så gaf konungen efter en långvarig
tystnad befallning, att armén skulle sätta sig i marsch till Nova
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
