Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hertig Fredrik och Jägmästardottern. Sannfärdig händelse, upptecknad af förf. till ”Högadals Prostgård’’ (med illustr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var mannen, icke fursten, som älskade, och den
förre ville icke se svalget, som åtskiljde den sednare från
den älskade flickan.
Han hade så högt älskat Maria, så högt att han säkert
— om han kunnat det — skulle lemnat glans och fursteära,
för att med henne som sin maka, få lefva kärlekens och
den stilla, fridfulla huslighetens lif.
Han hade hittills nedtystat samvetets varnande,
ogillande röst, och nu — i detta förfärliga ögonblick — stod
han hemfallen, förkrossad under dess herravälde!
Han stod der som en samvetslös bedragare — en låg
skändare af sanning och tro! — och offret, det arma,
förtviflade offret låg dödsblekt och liflöst vid hans fötter! —
och han visste, han kände det — hans furstekrona hade
icke makt att upprätta, att försona hvad han brutit. Det
var den som nekade honom att göra det!
— Jo, jo, så göra de höga herrarne! — mumlade
sjömannen mellan tänderna, tilläggande några brummande
eder. Den gamla tjenarinnan nästan simmade i tårar och
kunde icke fatta hur den ”söte” löjtnantens ankomst kunnat
åstadkomma så mycken ledsamhet.
Hertigen försökte slutligen att upplyfta den
vanmäktiga flickan, men morbrodern hindrade det, nästan snäsande.
Han tog henne på sina seniga armar och nedlade henne
på en soffa, der hertigen ångestfull knäföll, med hennes
hand tryckt mot sina läppar.
Blida voro icke de blickar, med hvilka sjömannen
betraktade den knäböjde; men han bet samman sina tänder,
för att kunna återhålla sin vrede, under det att den gamla
sökte på allt sätt återväcka den afdånade till lif.
Ändtligen uppslog Maria sitt öga, men det var icke
mera detta ljufva, klara, strålande öga — det stirrade nu
hemskt och oredigt, nästan vildt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
