Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenskarne på Als. Historisk berättelse ur Carl X Gustafs andra krig med Danmark af C. Georg Starbäck. Med 3:ne illustrationer af Hallbeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid sidan, men nu hafva de både det ena och det andra.
Friskt mod, Johan, och gör dig lös och ledig från den
polska hexan.... och tro på Gud och kungen, så skall
allt gå i lås, det säger jag och Jakob med.“
“Men så säg mig då en gång, hvad har du att råda
öfver den myndige generalkrigskommissarien ?“
Den gamle mannen blef synbart besvärad öfver denna
fråga. Han strök sig öfver det grå skägget och böljade
hosta.
uDet är en hemlighet, som jag ofta hört dig syfta på
och lika ofta sport dig om .... “
“Och den hemligheten blir min så länge!“ genmälte
Jakob helt barskt. “Men ser du, Anna, den der
generalens dotter, hon är gubben Jakobs ögonsten, och trodde jag
ett ögonblick, att du kunde föredraga den svartögda fröken
framfor henne, så sade jag dig fiendskap till på fläcken,
så gammal jag-är, hör du det, Johan.“
Den unge ryttaren log åt gubbens häftighet.
“Ja, ja,“ fortsatte denne, “så underligt kan det gå,
att du en dag kan få att välja mellan dem begge, och då,
Johan .... “
“Och då må .... eller hvad tror du«jelf, gamle björn?“
“Jo .... jo, jag tror, att du har heder i barmen,
pojke, det tror jag, “ svarade den gamle och klappade leende
sin unge kamrat på axeln.
Slottets tomur slog sex. Det var redan mörkt, och
här och der tändes en lykta. Men de båda samtalande
skildes åt. Den gamle gick ned åt stallarae. Den unge
skyndade uppför slottstrappan och vidare in i slottet, der
han stannade i ett af öfverste Aschebergs rum. Han var
öfverstens förklarade gunstling och hade rättighet att när
som helst nalkas hans person, så att vakten vid dörrame
icke gjorde minsta åtbörd att hindra honom eller med något
spörjsmål uppehöll honom.
Svea, 1868. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
