Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Elfssons hustru (Gustaf Wasas räddarinna). Poem af Anna A. Med illustration af Hallbeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Du alltså, du, hvars namn ej häfden tecknat
På sina blad, du, som står der ändå;
Du, hvilkens ära ännu ej förbleknat,
Fast ingen vet den fläck, du hvilar på,
Och ingen penning preglats till ditt minne!. . .
Tag mot en sång utaf ett fornsvenskt sinne!
Kringom mig ängens friska blommor dofta,
Och skönt är lifvet i naturens famn;
När der jag hvilar, tänker hjertat ofta
På ädla sinnen och på stora namn:
Så kom min tanke nyss till odaltjallet;
En yngling, konungslik, var der på stället.
Du, i din enkelhet lik ängens blomma,
Som himlens rena blå i ögat bär,
Ser med förvåning höga gästen komma,
Fastän förklädd till folkets son han är:
Så hittar snillet alltid “kungaslägten,"
Hvarhelst den döljes under lånta drägten.
En skara “knektar“ skickats ut att söka
Den djerfve yngling, som i stugan stod:
Tyrannen vill sitt skuldregister öka.
Han törstar efter Gustaf Wasas blod:
Han — Kristian — ett pris på honom fastar,
Som nu förklädd Sven Elfssons stuga gästar.
Hvem “drängen“ är de danske bölja ana,
Du ensam fattar ögonblickets vigt:
Blott en sekund.... de skola mer ej spana,
Men stor till Gud blir nu din tillförsigt:
Klart läser flyktingen i dina blickar,
Att du till himlen bön för honom skickar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
