Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fosterland. Poem af Håkan Röde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fosterland.
O fosterland, du ädla, mångbesjungna!
Jag har ej sköna toner till ditt lof;
Men jag har älskat dig i dagar lugna
Då sorgen ännu i sin linda sof,
Och hvem förmår väl så, som du, att hugna
Ett bröst der smärtan rufvar mörk och dof?
Om hjertat ock otåligt stundom klagar,
Din kära bild dock ingen tid försvagar.
Men hör J... Dit bort en mäktig stämma kallar
— Bort öfver Oceanens breda rygg —
Hon högre än det gamla budet skallar:
“Du i ditt land i stillhet blif och bygg!
Stå stark som djupa skogens höga tallar,
Var arm och sträfsam, men var glad och trygg!“
Den läran tycks föråldrad nu, och flärden
Satt nya mätare på nya värden.
Vill Sveriges jord ej längre bära skördar?
Har klippan vägrat att betala skatt?
Månn’ dvergaätten lånet återbördar?
Har hugen blifvit slö och armen matt?
Välan! välan! tå goda skäl jag vördar.
Löp då kring verlden och tag lyckan fatt,
Gif rum åt främlingen från Urals trakter
Att bryta fädrens bygd och bergens schakter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
