Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elins guldstycken. Saga från Erik XIV:s tid, berättad af Bias. Med 3:ne teckningar af C. S. Hallbeck - 5. “Dig vore det heder och icke till skam under lidan att du vill resa till din sjuka fästeman så sent om en aftons tider“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
goda fångst. Synnerlig fägnad väckte underrättelsen om
den gamle Otto Krumpes fångenskap, ty denne danske
Hannibal var vida beryktad. Ingen hade dock något att
förtälja om Hans Anderson; det gick blott ett rykte, att
han stupat, men ’ det hade ej bekräftats, och det var just
för att få visshet derom, som Elin nu drog ned till
Stockholm, fastän utan Blackas sällskap. Elinö hand var lika
brun som förut, och kjolen lika högröd, men kinden var
blekare, och ögats glans var ej så strålande glad. Val
framkommen öfver bron till staden, gick hon genast till
dén för ankar liggande flottan för att få underrättelser om
sin älskare. Det vimlade af folk, som skulle se den
hemkomna flottan, om hvars lysande seger så många rykten
redan blifvit spridda. Elin fann snart på en med blott
ett gapskratt besvarad fråga till en sjöman, att Hans
Anderson trots sin långa värja och studier i logican var lika
litet känd i Stockholm som hon sjelf. Litet nedslagen
öfver sitt första försök, vände hon sig på vinst och förlust
med samma fråga till två i hofdrägter klädda herrar. Hon
stälde sitt tal till den yngre, som gick på venstra sidan
och hadé ett fint, blekt ansigte samt rak och stolt
hållning, men hvars ögon och mun visade ett menniskovänligt
leende.
“Goda herre, säg mig, om du känner någon sjöman,
som heter Hans Anderson från Svärdsjö ?“ lydde Elins
något bäfvande fråga.
Främlingen log och såg vänligt på flickan. Med
välljudande men stark utländsk brytning svarade han,
vändande sig till sin granne, en gråhårsman i dyrbar
fält-drägt: “Nu visar det sig bäst, om svenska flottans
höf-ding har samma egenskap som perser-konungen Cyrus, att
känna namn och utseende på alla sina kämpar!“
“Ni, min bäste friherre de Momay, borde ju också
känna vår flotta, enär ni alltid som ambassadör kommen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
