Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - August Blanche. Försök till en karakteristik, af Frans Hedberg. Med en stålsticksplansch upptagande porträtter af August Blanche 1838 och 1868, utsigt af hans malmgård och hans facsimile
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det mest när han råkade i affekt, och det lilla dröjsmål
som då uppstod, tjenade blott till att kasta en så mycket
skarpare ljuseffekt på det något våldsamt framstötta ordet.
Att Blanche var född talare, det såg man på det
imposanta i ställningen, det kraftiga i det tillbakalutade
hufvudet och den liksom till stöd framflyttade högra foten.
Hos honom låg ingenting af detta vaggande, sökande,
obe-’ stämda i framträdandet, som så ofta förtar intrycket af
det sagda, äfven om orden äro aldrig så anslående. Man
kände att ordet kom ur ett glödande varmt hjerta, och
att det stod en man bakom ordet.
Jag har ännu inte hört någon talare som så kunnat
hänföra äfven de kallaste, som just August Blanche. Ingen
kunde så väl som han tränga till hjerteröttema hos sin
åhörarekrets, — och tryggt kan man påstå att få varit
så geraa hörda af sina medborgare som han. Hvar han
än uppträdde, i riksförsamlingen, vid folkfesterna, vid
glaset, inom offentlighetens vida krets eller vänskapens slutna,
alltid var det kärna i hans tal, alltid innehåll. Han var
icke frasernas, men han var bildernas man, och sol var
det i hvad han sade. Denna vältalighet hade i hans mun
kunnat blifva ett farligt vapen; han använde det alltid och
uteslutande i det ädlas tjenst. Ingen kunde vara mera
skapad till folkledare än han; ingen har ledt sitt folk
med ädlare syften till vackrare handlingar.
August Blanche talade gerna, och man har sagt att
han talade för mycket. Kanske tvangs han dertill af
omständigheternas makt. Ofta nog beklagade han sig öfver
trötthet, när plenisalens och festernas anspråk blefvo för
stora. Han som andra kunde vara mer och mindre lycklig
i sina tal; dålig kunde han icke vara, som så många andra
hvilka tala i tid och otid. När Blanche talade, var det
som om man gjorde en vandring genom en frisk bergstrakt.
De mest storartade utsigter öppnade sig plötsligt; de mest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
