Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristina Nilssons födelsehem af Fr. Hedberg. Med illustration
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
egen. Men hon bad dem då alltid låta bli att “vara
en-vetna“, utan i stället se tiden an och låta saken ha sin
gång. “I ska* nog få se“, — hette det alltid, — “att jag
inte blir någon bondpiga, inte“.
Snart fick hon af någon beskyddare till skänks en
gammal, skrällig fiol, och nu böijade hon, med föräldrarnes
tillstånd, att vandra omkring dels till Wexiö, dels till
landt-marknaderna i trakten, der hon inom kort väckte allmän
uppmärksamhet med sin musik och sin sång. Ty hon
sjöng äfven redan nu, och hon blef snart en liten
välgörande tomte för sitt fattiga hem, i det att hon drog dit
icke så litet penningar genom de små recetter i
kopparslantar, hvilka nu, sedan hon fått sitt verldsrykte,
förvandlats. i klingande guld i stället, fastän det kanske icke
nu värderas’högre än slantarna då!
Det var under en sådan sångarfärd,
vid.Junimarknaden 1858 i Ljungby, som hon genom sina klockrena toner
och sin stora musikaliska begåfning Täckte ett sådant
intresse hos en tillfällig åhörare, häradshöfding Tomérhjelm,
att han erbjöd henne vård och undervisning, om hon ville
öfverge sitt kringvandrande lif, — ett anbud som hon
likväl för tillfället förkastade, derföre att hennes föräldrar
icke kunde undvara de penningar som hon förskaffade dem
genom sina blygsamma konserter.
I stället slog hon sig i sällskap med en buktalare,
som på Ljungby marknad lofvade henne guld och gröna
skogar, om hon ville följa med honom kring land och rike.
Hvem spårar icke häri den äfventyrslusta som ligger på
bottnen af vårt folklynne, och den landtliga enfalden hos den
blifvande konstnärinnan, på samma gång söm det poetiska
sinnet hos naturbarnet, lockadt af det på en gång mystiska
och stortalande hos en sådan figur? Hon återkom likväl
snart från sin utflygt med tusenkonstnären, kanhända med
icke så få ramlade illusioner, och nu antog hon med glädje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
