Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett blad ur Drottning Lovisas välgörenhetshistoria, tecknadt af Marie Sophie Schwartz. Med 2 illustrationer och ett porträtt i stålstick af Drottning Lovisa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
har jag henne att tacka för att jag kan motse en lugn
framtid, ty drottningen har gjort mitt arbete kändt och
eftersökt, och hon har gifvit mina barn uppfostran. Finnes
yäl någon tacksamhet nog varm för sådana välgemingar ?
Naturligt yar således, att jag önskade se yår älskade
drottning sedan hon var död. Det lyckades mig äfven
att få denna önskan uppfyld innan hennes majestäts lit de
parade var slut. Jag inträdde i drottningens röda salong,
som var inredd till likrum. På en med hermeliner betäckt
katafalk stod den purpursammetsbeklädda och med
guldkronor öfversållade kistan. Jag stannade vid dess fötter och
betraktade de förstelnade dragen. Lifligt framstod då för
mina sorgsna blickar dagen då jag såg henne strålande af
ungdom, helsa, kärlek och lycka, iklädd den praktfulla
brudskruden; jag mindes henne äfven i kröningsdrägtens
ståt och nu — nu såg jag henne med dödens krona iklädd
grafvens. — Äfven nu bar hon siden, spetsar, purpur och
hermeliner, men läppame logo icke mera, och det hjerta,
som klappat så varmt för allt godt och kristligt, stod
stilla; de ögon, som uttryckt så mycket deltagande för
dem hon bistod, hjelpte och hugsvalade, hade brustit;
allt var slut. — Hon var borta... Mina tårar runno
ymnigt och mina läppar framstammade en bön. — Jag gick
bort från de kungliga gemaken, sorgsnare än någonsin.
Öde och tom föreföll mig kungaborgen sedan dess goda
engel lyftat vingarne och flytt till en bättre verld.
Någon af de derpå följande dagarne var det som
drottning Lovisas små stumma skyddslingar från Tysta skolan
hade fatt tillstånd att se henne i den sista kungliga ståten, v
De små förstodo icke de, som jag, hvad de förlorat då
drottningen gick bort, lika litet som de fattade hvad hon
varit för dem och för de fattiga barnen, som i
kronprinsessan Lovisas sjukhem funnit en fristad, der deras plågor
mildras och en god vård egnas dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
