Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lunda-dômen och dess pånyttfödelse af L. Diktrichson. Med 3 afbildningar af Lunds Domkyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lunda-dömen
och dess pånyttfödelse.
Ett af vårt lands märkvärdigaste minnesmärken och
i likhet med domkyrkorna i Upsala och Linköping en
af Sveriges metropolitankyrkor är Lundakyrkan, hvilken,
uppbyggd på en tid, då Skåne ännu ej tillhörde Sverige,
med denna provins* eröfring blef Sveriges egendom.
Den dansk-erkebiskopliga kyrkan i Lund uppbyggdes
nämligen i böljan af 1100-talet, och invigdes 1145.
Bekant är sagan om den helige Lars eller S:t Laurentius,
som lät bygga kyrkan och kallade till hjelp jätten Finn,
åt hvilken han som lön för hans arkitektoniska
biträde skulle skänka “sol, måne och sina båda ögon“,
såvida han ej innan kyrkan var färdig kunde nämna
honom vid namn. Att lofva sina ögon som offer, var
ju vackert gjordt af den helige mannen, som ej kunde ha
ringaste förhoppning om att gissa “trollets" namn; att
bortlofva sol och måne tyckes deremot under dylika
förhållanden vara ett mildast taladt lättsinnigt löfte af en
så högvördig andans man.
Men qvinnomas pratsjuka, som annars så ofta har
förstört mången god sak, blef denna gång anledning till
att den goda S:t Lars, som sedan vardt något het om
öronen öfver hvad han lofvat, slapp undan för godt pris.
Jätten hade en hustru, som gick och vaggade sitt lilla
barn på armen inne i högen, på hvilken den fromme
S:t Lars låg och bad,’ och bäst S:t Lars låg der hörde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
