Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Enkedrottning Josefina af Onkel Adam. Till titelvignetten i stålstick af Drottning Josefina åren 1823 och 1873, samt utsigter af Tullgarn, Drottningholm och Stockholms slott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man har så svårt att begripa huru smärtan kan
intränga i de gyllene gemaken och skymma för all maktens
glans. Man märker knappt huru den tyst smyger sig
fram öfver de mjuka mattorna, huru dess hviskning
öfv erröst ar lefveropen och huru den kastar sitt sorgedok
öfver all verldens härlighet, makt och ära.
Men det är endast genom denna vexling lifvets
skönaste blomma knyter sig till frukt.
Det blef drottning Josefinas öde, att yisa att det
finnes en inre skönhet, som blott ofullkomligt antydes af
den yttre, förgängliga. Drottningen fick inom få år
bevisa sin tro och sitt hopp med sina gerningar. Nedböjd
af smärta, men ändå aldrig bruten, lyfte hon åter upp
sin krona, tårstänkt, det är sant, men upprätt ändå, mot
himlen, från hvilken ljuset och “all god gåfva kommer“.
Hela folket vet huru många af 6ina kära den ädla
makan, modren och farmodren inom några år förlorade;
ty det deltog i hennes sorger; men ingen utom Gud såg
hvad hon kände vid sin makes långa dödskamp — ett
äftynande, som bevisade att döden, obeveklig, men
långsamt nalkades sitt offer.
Och offerstunden kom. Det var slut.
Ännu en gång glänste det fram några fridens och
lyckans dagar; men snart föll skuggan åter ner öfver
konungahuset — ännu flere offer kräfde döden och
segrade som alltid.
Kungamodren hade genomgått det långa profyet på
huru mycket ett ädelt qvinnohjerta kan bära utan att
brista och utan att förlora sin värma för allt skönt och
godt och för alla lidanden och alla betryckta.
Det gifves icke mera än ett medel, som ger kraft i
alla öden, och detta medel är det enkla, detta samma,
som man tillgriper i den fattiges koja, med samma
framgång — förtroendet till Gud och tillitsfull ödmjukhet för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
