Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gamla Upsala högar. 1874. Poem af H. Hörner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Försvunnet är det mystiskt rika skimmer,
I hvilket skalden älskade att svärma.
Ej mer han f&r vid sagans glöd sig värma
Och ingeu röst ur högen han förnimmer.
A.
Min vän, nu har han verklighetens timmer, ^
På hvilket mer beqvämt han kan sig närma,
Och märk! nu kan han, ntan någon våda
Af misstag, högens rätta art beskåda.
B.
Jag djnpt mig bugar för arkeologen . . .
Men Phocbns spände ej allenast bågen,
Han strängade också den gyllne lyran.
När han sitt eldspann genom rymden körde.
Ack, insanire juvat! — ärfda hågen
Regerar oss ännu i skaldeyran.
Väl vetenskapens resultat vi vörde,
Men skalden älskade sin dröm, sin villa. . .
Han nästan tror den vise gjorde illa,
J)å vackra bubblan nitiskt han förstörde.
A.
Ett bortdrömdt lifl — Vi under tiden rufvat
På vetenskapens gåtor, ej så lätta.
Vi rasta ej förr’n vi materien kufvat
Och visat verlden klart: detta är detta! . . .
Ett kraftigt laboremus! stolt vi sätta
Mot edert flacka insanire juvat.
II. H—r.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
