Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tvenne svenska vetenskapens storman: Elias Fries och Sven Nilsson. Porträtter i stålstick jemte lefnadsteckningar af Herm. Hofberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Fries’ vetenskapliga verksamhet återvända vi
for ett ögonblick till hans medborgerliga.
Förordnad till docent innan han ännu var myndig,
befordrades han 1819 till adjunkt i botaniken, en syssla,
som vid Lunds universitet enkom inrättades för honom,
samt erhöll 1824 professors titel. Dessa befordringar och
utmärkelser åtföljdes likväl icke af motsvarande fördelar
i ekonomiskt hänseende. Först effcer tolf års ganska
ansträngande akademisk tjenstgöring erhöll han lön och den
till på köpet otillräcklig. Han fick emellertid en sådan
och blef 1828 botanisk demonstrator. Kronprinsen Oscar,
som då var universitetets kansler, ansåg likväl oförsvarligt,
att en man som Fries, hvilken redan egde ett europeiskt
rykte, icke skulle erhålla en plats, som någorlunda
motsvarade hans förtjenster. Han utverkade derföre åt då
varande innehafvaren af Borgströmska professuren i Upsala
professor Sillen ett pastorat i Vermland, och, sedan
pro-fessorslönen blifvit ökad till likhet med de öfriga
professionernas i filosofiska fakulteten, utnämndes den
fyrti-årige Fries till professor i praktisk ekonomi vid sistnämnda
högskola 1834. Men knappt hade han lemnat Lund, förrän
Agardh kallades till biskop i Karlstad; och omedelbart
derefter emottog Fries en af Lunds hela studentkår
undertecknad skrifvelse, hvari han på det enträgnaste
uppmanades att söka sig tillbaka till Lund. Yid underrättelsen
härom i Upsala, infann sig hos den älskade läraren
deputerade från dervarande studenter, hvilka icke mindre
lifligt uttryckte deras önskan att han måtte qvarstanna i
Upsala. “Efter den svåraste strid jag haft att bekämpa, “
enligt hans egna ord, beslöt han att stanna vid det
sistnämnda universitetet, en förklaring som af de mangrannt
samlade studenterna helsades med sång och lefverop.
Kär vid professor Yahlenbergs frånfälle 1850
Linné-anska lärostolen blef ledig, ordnades de naturvetenskapliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
