Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Höbergningen. Poem af Lotten v. Kræmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tag fast i en räfsa och gör din flit!
Låt bli att på jäntorna
kika!-Om också af benet du ser en bit,
Så får det qvitta dig lika.
Yar flitig, du annars får pallra och gå,
När hemåt vi åka på hö och strå.
Och bergningen går här sin friska gång,
Men hatten, — hvar miste jag hatten?
Se så, han är ute bland vålmar på språng,
Der kilar han undan, for katten!
Nu får jag väl kappas med sommarens .vind,
Om ej jag vill hafva en solstekt kind.
Hur böljorna glittra bland gärden och land,
Hur täckt är det lummiga näset!
Hur liarne blänka vid sluttande strand,
När vassen biter i gräset!
Men bättre än drömma är “ta ett tag“,
Ty snart är det slut på den härliga dag.
Så är det då lassadt. Nu samlas en tropp
Af jäntor, i solen brända,
Och nu blir det frågan att klättra opp.
Om pojken sig bort ville vända!
Det går fast man skriker deruppe så vred:
Aj, släpp mig, du drar mig på hufvudet ned
Så dyka vi ned under evigt skratt
I höets doftande vågor. — —
Ack, aldrig har solen lyst mer gladt
Och kinden haft* rödare lågor,
Än nu vid den vänliga skördetid,
Än nu vid högsommarqvällens frid!
Lotten von Krmmr,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
