Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tora Borgarhjort. Poem af Mathilda Langlet. Med illustr. efter teckning af J. A. Malmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon lekte med sin lindorm, och var allsintet rädd,
Hon skalkades och log när omen hväste;
Af rödan guld hon redde med egen hand hans bädd,
På hennes bud han låg och han sig reste;
Och ganska visst förtrollad, den ormen också var,
Han växte fyra alnar på knappa åtta dar,
Och i sin gyllne ask han mer ej rymdes.
ön art rann han öfver tröskeln och genom borgens port,
Och utanför densamma han sig lade;
Han mådde väl af luften och växte lika fort,
Som när sin bädd af rödan guld han hade;
Han ondsint blef tillika och vildt med stjerten slog,
Han skrämde hela hofvet, men Tora ensam log,
Och till sin lindorm sjelf hon gick med maten.
Mot henne var han vänlig, ur hennes hand han ät,
Och talte hon, det var som han förstått det;
Men ingen annan tordes ens närma sig ditåt
Och kungen sjelf var utestängd från slottet.
Sist växte ormen så, att han lade sig omkring
Den stolta, vida borgen, liksom en fjällig ring.
Och stjert och hufvud möttes framför porteu.
Då fann prinsessan sjelf att det nu gick nästan långt;
East hon på enslighet var högst begifven,
Hon tyckte dock ändå att hon bodde något trångt,
Så der utaf en fjällig mur omgifven.
Hon nickade sitt bifall, när hofmarskalken stod,
Och rop te öfverljudt, att om någon hade mod
Att ormen slå, han fick.bli måg hos kungen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
