Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjaltlandsharpan. Poem af E. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hjaltlandsharpan.
Jag har sjungit, herskarinna. — Var för sträf och hård
rain röst?
Kunna Hjaltlandsliarpans toner gifva gensvar i ditt
bröst? —
Sakta skakar du ditt hufvud, i ditt öga bor ett nej:
Jag förstår dig, söderns dotter, och mitt sinne vredgas ej.
Blott till lyrans veka samklang har ditt öra lyssna fått;
Nordanstormar ej du känner, känner milda vindar blott.
Under Romas mörkblå himmel, ibland lagerlunder född,
Såg du all naturens blida skönhet kring ditt hemland strödd.
Annorlunda var dock nejden, der en gång jag dagen såg.
O, jag minns er, skär och öar, spolade af hafvets våg!
Pilten sjöngs till sömns i vaggan utaf retadt nordsjösvall,
Växte upp bland dystra, mörka skogar utaf gran och tall.
Och jag hörde vinden sjunga uti kronorna sin sång,
Såg det vida hafvet vräka emot stranden dagen lång;
Och af dem jag lärde dikta, intet älskogsjoller, mon
Fria, stolta, djerfva såuger som det höfves nordens män.
När jag måsen öfver djupet flyga såg, jag tänkte så:
Egde jag hans snabba vingar att kring jorden ila få!
Och jag slipade min klinga, harpan jag på ryggen tog,
Söderut från hembygdsskären uppå hafvet ut jag drog.
Vida färdades jag. Erins dalar, Morvens tjäll jag såg
Och så emot Anglien slutligt kom jag på mitt sångartåg.
Der, hvad såg jag? Endast trälar, böjda hjessor, böjda knän ;
Segcrsäll satt Romas örn på faderns gamla bötasten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
