Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På Söder. Teckning ur Stockholmslifvet af Sylvia. Med illustr. samt afbildning af d’Unckers tafla ‘Ett pantlånekontor‘
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Kors i Kristinehamn, doktor Willman är nu gift
med det der lilla sjåpet, som i vintras bodde här näst
intill,“ sade fru Blom till sin äkta hälft, då hon en
eftermiddag andtruten trädde in i sin bostad. Jag visste en
tid hvarken hvar han eller hon tagit vägen. Ja, det
hade minsann inte varit för mycket, om de bedt mig
passa upp på deras bröllop! Eller hvad tycker du?“
“Det tycker jag visst,“ svarade herr Blom, en liten
tjock, rödnäsig karl, som satt på en trefot och halfsulade
ett par stöflar.
“Nej, man skall aldrig vara tjenstaktig emot folk!
Jag mins nog när jag fick springa deras ärenden... det
är egentligen mig hon har att tacka för hela den der
bekantskapen! Jag mötte henne för inte tio minuter
sedan arm i arm med doktorn ... hon var så fin, att hon
kunde blåsa bort och såg ut som en riktig nippertippa.
Jag helsade förstås och hon sa’: ‘kära fru Blom, tack
för sist! Hur står det till? Här är en liten gåfva till
barnen4, och derpå tryckte hon mig i handen en etta.
Nej, inför min lefvande, det är en tia! Jag ville inte se
hvad hon gaf mig, för den nyfikna Nymanskan stod bredvid
och följde mig hit opp till dörren. Åh, min tid, en tia!“
“Ja, det var då schangtilt, det kan man inte annat
säga,“ mumlade herr Blom och gaf stöfvelklacken några
hårda slag.
“Nu ska’ vi ha oss ett kalas som heter duga och
Nymanskan bjuder jag in. Fru Söderlind extimerar jag
inte att se hos mig, sedan hon blifvit tilltalad för tiggeri.
Ja, att hon i många år varit en stortiggerska... det var
hennes kapital, som hon skröt så mycket af. Nej, om
man lefver aldrig så länge, lär man sig likväl inte att
känna folk! Och så såg hon mig öfver axeln och jag
fick vara hennes ödmjuka tjenare... jag kan riktigt
skratta när jag tänker derpå.“
Svea, 1877. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
