Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor af Axel Krook (med porträtt) - 13. Gustaf Henrik Mellin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han prestvigdes 1829 och tjenstgjorde sedan länge som
adjunkt i Klara i Stockholm och tillika som
bataljonspredikant vid Svea lifgarde, tills han omsider år 1852
utnämndes till kyrkoherde i Norra Vrams och Bjufs
pastorat i Skåne, der ock hans dagar gingo till ända. Detta
var hans yttre lif; vida rikare hans inre.
Han började redan tidigt sin verksamhet på
litteraturens område, der han skulle förvärfva sig ett så aktadt
namn genom den ädla och rena andan i hans alster, hvilkas
form alltid är korrekt och klar, i det hänseendet verkliga
mönster. Det var i synnerhet den lilla historiska novellen,
som gjorde honom så populär och förskaffade honom det
ärofulla predikatet: ‘Sveriges förnämste historiske
novellförfattare’, hvilket hittills ännu ingen gjort honom stridigt.
Han hade — säger hans vän Orvar Odd — en
egendomlig talang för dylika små historiestycken i fickformat,
der det mindre göres behof af någon mera djupt liggande
plan, några genomförda karakterer, än en pittoreskt
framstäld episod och några liksom i förbigående eskisserade
porträtt.
Raden af dessa hans noveller öppnades med
‘Blomman på Kinnekulle‘, som utkom 1829 och genast väckte
den största uppmärksamhet, helsad som förebådet till en
blomstringstid för den historiska romanen. Den följdes
hastigt af flera, såsom ‘Sivard Kruses brollop‘ (1830),
‘Anna Reibnitz‘ (1831), ‘Gustaf Brahe‘, ‘Nunnan i St.
Clara‘, ‘Flickorna i Askersund‘ och andra, bland hvilka
särskildt må framhållas sjönovellen ‘Ulla Fersen‘, kanske
det bästa, i alla hänseenden det friskaste af hvad som
flutit ur hans snabt skrifvande penna. Mellin hade
synnerlig förkärlek för hafvet, och hans bilder från lifvet på
detta äro mästerstycken: skada att de blefvo så få.
Blanche yttrar i sina Minnesbilder om denna den nu
aflidne bardens smak:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
