Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En konungafärd. Historisk skizz af H. af Trolle. Med 3:ne teckningar af C. G. Hellqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
landstigningen på Seland, och följde sedan konungen i
alla hans fälttåg, ända till Pultava, ständigt utmärkande
sig genom förstånd, rådighet och mandom. I kalabaliken
var han ständigt vid Carls sida, än betäckande honom
med sin kropp mot fiendens kulor, än skyddande honom
mot följderna af hans egen hetta, när han ville springa ut
bland turkame, då Roos fattade honom i gehänget och
lyckades öfvertala honom att qvarstanna. Då huset blifvit
antändt och elden ej kunde släckas, rådde han, att man
nu borde söka bana sig väg med värjan i handen. Detta
skedde, men konungen föll och Roos kastade sig öfver
honom för att skydda honom. Han fördes nu jemte Carl
fången till Bender. Efter denna bedrift skickades han af
konungen hem till Sverige med ett bref till rådet. Om
denna äfventyrliga resa genom fiendens land och de faror
han derunder lopp, lärer någon tradition finnas, som gifvit
Tegnér ämne till sin härliga dikt,’ Axel. Erån
Stockholm återvände han till Stralsund, samt delade der Carls
strider och faror.
Konungen och Diicker samtalade länge och tyst med
hvarandra. På generalens ansigte hvilade ett bekymrens
moln. Carl ville nödvändigt göra ett nytt utfall och
förnya striden af den 7 december. Diicker afrådde derifrån,
ej af fruktan, men väl inseende, att all strid mot den
öfverlägsna fienden vore ändamålslös, ty soldaterne voro
kraftlösa af hunger och garnisonen alltför fåtalig. Det
skulle blifva en blodsutgjutelse utan gagn. Man hade
bragt försvaret till det yttersta och med bibehållen
krigsära återstod ej annat än att kapitulera.
Medan konungen och Diicker samtalade, hade de
båda öfverstarne sakta hviskat vid hvarandra, emellanåt
kastande oroliga blickar på monarken.
“Till hvad pris som helst måste konungen räddas,“
hviskade Boos till sin vapenbroder. “Ännu några skarpa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
