Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl XII:s likfärd. Poem af Fr. Hedberg. Med afbildning af Gust. Cederströms tafla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De buro glade svält och nöd,
I öknarne förut vid Dnjeperns stränder,
De åto sedan tåligt turkens bröd
Och kämpade med lejonmod i Bender.
Men ingen börda var så tung
Som den de draga nu i vinterqvällen,
Då deras fallne, käre hjeltekung
De bära hem i likbår öfver fjällen!
En fråga bor i hvarje blick,
En dyster fråga, nekad ord af pligten:
“Hvar fins den man som mod och styrka fick
Att skrifva slut den stolta hjeltedikten?“
Ack! den är slut och slut med den
Är Sveriges storhetstid, den karlavulna;
Till nya syften växa andra män,
Och bragdens sommargröna lagrar gulna.
Likt gubben sörje vi den kraft
Som stod titaniskt väldig midt i flärden,
Ännu i fallet stolt, som om den haft
Till lifvakt jättar och till slagfält verlden.
Likt gossen, undrande vi se
Den dystra färden än förbi oss draga.
Och ömsom gråta vi och ömsom le,
Som i vår barndom åt en vacker saga.
Den sagan kostade vårt blod,
Yårt välstånd! — ljuder nya tiders lära:
Väl sant; men ve det folk som ej har mod
Att minnas huru dyrt det köpt sin ära!
—sd—.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
