Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor af Axel Krook (med porträtt) - Elis Vilhelm Lindblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elis Vilhelm Lindblad löddes på Kättsta gård i
Vest-manland den 13 april 1828. Hans fader var majoren
August Elis Lindblad, modren Karolina Dorotea Möller.
Då pilten var 10 år, fick fadren sig ett postkontor i
Cimbrishamn: det var på den tiden, då man kunde tvifia
på, huruvida postluckan var till för folkets skull, eller
folket för luckans. Men straxt efter flyttningen till Skåne,
insjuknade unge Elis i en svår bröståkomma, som i åratal
höll honom vid sängen och gjorde honom kroppsligt
ofärdig lör hela lifvet. Till följd af denna sjuklighet var han
hela sexton åren, då han inskrefs i Lunds katedralskola,
men han var likväl icke mer än tjugo, då han tog sin
student. Han skulle äfven taga graden och beredde sig
dertill, men då fadern dog, stod han alldeles, medellös
och måste torblifva informator, tills den inom vida literära
kretsar i vårt land kände och väl kände disponenten för
den stora förläggarefirman N. M. Lindh i Orebro, Abr.
Bohlin, för ögonsjukdom måste förse sig med ett literärt
biträde. Den i estetiskt och literaturhistoriskt hänseende
kunnige och korrekt dömande Lindblad fick anställningen
och behöll den under åren 1857—74, i hvilka den aktade
torläggarefinnan utvecklade en ganska storartad
verksamhet i det väl icke ined guld synnerligt lönade
utgifvan-det af flere våra klassikers, såsom Atterboms, Franzéns,
Dalins, Malmströms o. a. verk, af hvilka de tre först
nämndes redigerades af Lindblad, som försåg dem med
upplysande literaturhistoriska anmärkningar.
Under denna årsloljd erhöll han af Svenska
Akademien hedersaccessit för en sång öfver det alltför länge
uppstälda ämnet: Anna Maria Lenngren, hvilken sång
dock ej är något “öfver höfvan“ och dertill saknar
verklig inspiration: det befarade akademiska tvånget har
bundit sånglärkans vingar, det är som om gikten gripit
deras blodpennor. Annorlunda är det med den manliga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
