Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor af Axel Krook (med porträtt) - Karl Jacob Johan Uddman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Han hade väl icke någon skola, men att det icke desto
mindre kunde gå, derför hade han att tacka sitt naturliga
goda omdöme och en utomordentlig recepti vitet. Bet är
lätt att förstå, att det icke utan en sällsynt musikalisk
begåfning kunde låta sig göra att som hardt nära
natursångare lära in den ena efter den andra af de svåraste
uppgifterna för en utbildad konstsång. Få äro de, som
på detta sätt ensamt i erfarenhetens skola lyckats, icke
blott nödtorfteligen hjelpa sig fram, utan, som Uddman,
ock blifva en artist af rang. Jenny Lind sade, att hon
sjöng med fa så gerna som med Uddman. I sina
tidigare år var U. icke den afgjorde buffasångare, som en
yngre slägtled kände honom för. Man vore frestad att
draga på munnen, då man hör, att han uppträdt i roller
sådana som Bertram i Robert, Almaviva i Figaros BrÖUop,
Sulpiz i Regementets Dotter. Men saken är rimligare än
den låter; det fans hos Uddman en känslig åder, som
qvälde ymnigare, då han var ung och innan ännu hans
egentliga riktning var gifven. U:s rätta fack var
emellertid buffasångarens, och som sådan stod han tvivelsutan
hos oss oupphunnen. Långt ifrån att hans kolossala figur
beredde honom hinder, var den ett lydigt redskap, tack
vare hvilket han uppnådde de oemotståndligaste komiska
effekter. Bet stod icke till att behålla allvaret, då man
såg Uddman som Bartholo springa, nej, flyga rundt kring
scenen efter Bosina och slutligen fastna mellan väggen
och klaveret, lika litet som då han som mäster Cornelius
i Niirnbergerdockan spratlade på golfvet med sin son
Bonathan-Bahlgren. Han var äfven stor i minspelets
konst, egde en outtömlig fyndighet, en snabb tunga, ett
sprittande lynne och framför allt en fullblodig, naturfrisk
komik. Bylika företräden måste förenade på en hand
åstadkomma något stort. I trettio år gick hufvudstadeus
publik på teatern och skrattade åt Uddman i den ena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
