Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor af Axel Krook (med porträtt) - Axel Adlersparre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
karakterer ocli olbrfärade män. Här å Sveriges
“alls-härjarting“ iillliörde han de liberale; han kämpade för
ungdomens krigsbildning, han talade lifligt lor den
frivilliga väpningen — han tillhörde sjelf Stockholms
frivilliga skarpskyttekår — ; han föreslog att ingen
bevärings-yngling skulle tå friköpa sig, äfven att fördrag med
främmande makter endast i fullsatt statsråd skulle få
beslutas. Allt detta var frågor, som flöto ofvanpå för dagen
och drefvos fram af opinionens förliga vind. Så vardt
ock Adlersparre opinionens man. Men ifrigast stred han
och våldsammast var kampen i afseende på Karlskronas
belastande och återgången af flottans nya organisation,
som började ej längre tillfredsställa.
Med Karlskronas fortsatta belastande ansåg han det
tills vidare böra bestå, förklarande det vara en formlig
babylonisk forbistring, der systemerna grälade med
hvarandra. Derför skulle en ny och bestämd plan uppgöras,
men först sedan Stockholm starkt befastats och
central-försvaret, i Karlsborg, lått sin nödiga styrka. Detta allt
var saker, som ej föllo väl på läppen hos de för starka
vännerna af den stora flottan. När Platen 1868 lemnade
sin post som sjöminister, afgick Adlersparre äfven från
sin befattning som expeditionschef, men blef i stället
ordförande i förvaltningen af sjöärendena. Här kom han på
visst sätt i delo med sig sjelf. Som embetsman skulle
han tala för anslaget till Karlskrona, som riksdagsman
och medborgare måste han följa sin öfvertygelse och tala
emot. Ställningen var onekligen tvetydig och delikat.
Han löste svårigheten så, som det höfdes en politisk
karakter; han lemnade sin embetspost och stod qvar som
folkombud. Der till skulle icke alla haft lust eller mod.
Att han hade det, gjorde honom heder, äfven om en och
annan kunnat tycka, att han borde tagit det steget, innan
han af ordföranden i statsutskottet så godt som bjöds att
göra det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
