Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fågelpar, tecknadt i förbifarten, af Lea. Med 3:ne teckningar af Viktor Andrén - 1. Solskensperioden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Undantag funnos, det är sant, då det för tillfallet
af en eller annan anledning var flod i kassan. Då hette
det åter i vännernas krets: ’min lilla Veronica’, med
tillägg att: “förbanna mej, mina vänner, om någon ting
går upp mot en liten söt och snäll hustru“, men
dessemellan, vi äro ledsna att tillstå det, fick “Anne-Sofi, det
sjåpet“ skuld för både likt och olikt. Hvems fel om icke
hennes var det att man ej kunde få anständigt umgänge?
Hade hon någonsin haft ett presentabelt sätt? Visade
hon ej ständigt en uppsyn, som om hon sute på ägg eller
ginge på nålar? Fans det ett uns af “changtiljäss“ hos
henne? Mindre än hos prestgårdshönsen. Om inte man
visste att hon vore hans, brukspatron Usells hustru,
“kunde man förbanna mig tro att hon ännu sutte på
pinnstolen i sparbanken som ett simpelt skrifbiträde“.
Lilla Veronica var så ödmjuk att hon trodde hvart
ord. Naturligtvis var det hennes skull, all den stund
hennes Richard efter hennes begrepp var en gentleman
i hvar tum, och hon grät verkligen ibland små
solskens-tårar öfver sin oförmåga. Hade nu hennes man någon
gång gjort goda affärer, upptagit ett större lån eller
schackrat bort en egendom, aftorkade han med högst
egen hand sin lilla Veronicas tårar, försäkrande henne
att hon var riktigt söt sådan hon var och att hon
tusen-faldt ginge utanpå alla ortens finaste damer, och så
spelades, sjöngs och dansades det ute på Richardsfålt så
länge det fans något qvar af den “opåräknade inkomsten“.
När den var slut och gentlemannen förvandlades till en
vanlig trumpen och orättvis äkta man, som lät sin
“Anne-Sofi det sjapet“ fålla sina modiga tårar, fingo de rinna
bäst de ville, och det hände till och med att han med
en ed förklarade att han hade nog af en vattenkonst
ute på terrassen; det kostade honom min själ vackra
summor, den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
