Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fågelpar, tecknadt i förbifarten, af Lea. Med 3:ne teckningar af Viktor Andrén - 2. Stora utförsbacken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dig, tacka dig ännu en gång för all din trofasta kärlek
... Ack nej, rör dig icke, kalla icke hit någon, det är
ändå för sent... låt mig dö så här vid ditt hjerta.. .
det är snart, snart förbi!“
En stund arbetade det tungt inom den starke
mannen, som när vinden före storm och slagregn suckar i
ekens aflöfvade grenar; derefter löll en droppe efter den
andra utför hans kind, medan qväfda snyftningar höjde
och sänkte det breda bröstet.
“Veronica, o Gud, Veronica!“ hviskade han, och i
ett nu stod det för första gången så klart för honom,
hur han härjat detta späda lif vid hans sida, det han
velat och lofvat göra till “en enda lång, glänsande
sol-skensdag“ ... Det stod för honom hur lycklig han kunnat
vara och hon . . . hur ensam han nu skulle bli, hur
hjelp-lös och sjunkande, och han grät ångerns och ångestens
bittra, tunga tårar öfver sig och öfver henne, den unga
vissnade blomman i hans famn . . .
“Veronica,“ bad han med bruten röst, “kan du
förlåta mig ditt spilda lif, din krossade lycka... kan du ha
ett enda vänligt ord för mig?“
Hon lyfte ännu en gång upp hufvudet och såg på
honom med en enda lång, förvånad blick. Derefter föll
det tungt ned mot hans axel; hon famlade efter hans
hand, som hon icke mera såg, och förde den till sina
läppar, hviskande: tänk ej på våra bekymmer, älskade;
hvad rådde du för dem? Tack för hela lifvet vid din sida;
jag har ju ändå varit så lycklig, så lyck—lig, så lyck .. .“
Den sista stafvelsen blef aldrig uttalad. Hufvudet
sjönk endast allt djupare och tyngre ned; en stråle af
den sjunkande solen hittade väg genom rutans dunkel
och glänste för en sekund på de ljusa flätorna vid den
olyckliges bröst och på spektakelbiljetterna bredvid
konvaljeglaset; grönsiskan slog en gäll drill — och det blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
