Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kung Erik och Karin Månsdotter. Poem af Tor Hedberg, till prof. Georg von Rosens tafla af samma namn i danska Nationalgalleriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kung Erik pressar intill sitt bröst
Sin brud, sin Karin, sin enda tröst.
Till gallerstängd glugg han leder henne,
Som ryser, när bojan rasslar tung.
Han kysser åter det lockiga änne,
Ocn då är Erik å nyo ung,
Å nyo de ljufva drömmars kung!
Den speglande insjön, der han fick drömma
Med liten Karin, på skuggad strand,
De onda tankar hos henne glömma,
Och slå på lutan en ton ibland,
Och smekas af hjertevännens hand!
Hur väl han mins det! — Han är der åter,
Och brott och fängelse fins ej mer!
Men drottning Karin så bittert gråter,
Då hon sin aning besannad ser:
En gubbe fängelset återger!
Hon läst bekännelsen i hans öga,
Hon sett, att vanvett uti det brann;
Och böjd gestalten, den stolta, höga,
Och vissnadt sinnet hon återfann.
En fallen konung, en bruten man!
Men snart den unnade tid förflutit.
Den sköna drömmen så snabbt försvann!
Om ftngens lycka fcig dörren slutit.
Kung Erik går rastlöst af och an,
— En fallen konung, en bruten man!
T. IL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
