Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor af Axel Krook (med porträtt) - Karl Oskar Arnoldson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den af extra ordinarier i verken. Men han var ej
flertalet af de andra lik, ty han egde i sin rika musikaliska
begåfning och sin vackra röst ett kapital, som ej är många
beskärdt. Det kapitalet kunde han ej låta vara
obe-gagnadt. Han måste placera det i konstens tjenst. Hans
vän och Upsalakamrat, Fritz Arlberg, hade med
framgång debuterat på den af Stjernström då öfvertagna
Stockholms schweizerier, der ett tyskt sångsällskap
uppträdde. I detta sällskap var äfven en tysk f. d.
operasångare Wieser, hvars utomordentliga stämma och
mästerliga tonbildning slogo lifligt an på de båda unga
sån-garne, hvilka äfven beslöto att göra sig till hans
lärjungar. Han förmåddes ock att meddela dem undervisning,
och heder hade han af de båda eleverna, heder gjorde
de honom. Sjelfve tillskrefvo de den på afvägar i socialt
Karl Oskar Arnoldaon.
Mindre teatern i
Stockholm.
Uppmuntrad af detta
föredöme, ingick
äfven Arnoldson vid
samma scen år 1855
och debuterade
liksom den förre i
sångspelet Farinelli. Och
lycka gjorde han,
och framtiden log
mot den
förhoppningsfulle och
för-hoppningsrike unge
konstnären. En
afton, efter slutad
repetition, besökte
Arnoldson och Arlberg
tillsammans ett af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
