Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor af Axel Krook (med porträtt) - Karl Oskar Arnoldson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verbröllop med teatern, firad af publik och vänner och
hedrad med lager, silfver och guldstycken, verser och
tal. Föga anade de, som sågo den afundade konstnären
efter föreställningens slut på scenen (den 8 dec. 1880)
inträda, med sin hustru under armen och omgifven af
fagra döttrar, i festsalen, der vänner och beundrare i
mängd samlats, att tviflets, orons och de mörka
inbill-ningsfostrens mask satt och gnagde på det vackra
huf-vudets hjerntrådar. Så gjorde den dock, och konstnären
såg mörker, der andra trodde det blott finnas ljus och
segerfröjd. Han hade redan förut umgåtts med tanken
att utomlands söka skörda mera guld, än våra
förhållanden kunde bereda honom. Han läste om de
fabelaktiga summor, andra konstnärer inhöstade och hvilka
satte dem i tillfälle att kunna bereda sig och de sina en
lugn och bekymmerfri framtid, äfven sedan tonerna frusit
bort i ålderdomens vinter. Men att lemna den svenska
scenen, var honom äfven motbjudande. Mellan de olika
önskningarne och planerna slets hans tveksamma sinne, och
häraf alstrades en tilltagande sorgbundenhet, ökad i styrka
af sjuklighet. Han beslöt att söka bot vid utländsk
badort och kom till Karlsbad, der hans missmod och
nedslagenhet väckte en och annan skarpsyntare landsmans
uppmärksamhet och äfven oro.
Kom nu dertill tanken, att han möjligen än en gång
skulle förlora sin röst, och den gnagande masken fick ny
näring. Skulle rösten fly honom, då skulle hans hela
tillvaro äfven vara bortryckt. Att lefva utan sång, buren
af hans egna toner, kunde han ej. Det var ej blott en
mindre god ekonomisk framtid, som då skulle gapa emot
honom. Det var mer än så. Det var det sköna sjelft,
som skulle fly honom, åt hvilket han ej längre skulle
sjelf få gifva uttryck, det var hans eget väsen, hans inre
jag, som skulle liksom flytta ifrån, träda utanför honom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
