Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I prestgården. En julbild af N. P. Ödman. Med 2:ne teckningar af Viktor Andrén - 1. Qvällen före julafton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var sedan många år enkling och bodde ensam på sin
gård eller rättare i sin lilla stuga på Wermlands Näs.
Farbror Sven var “det glada lynnet“ inom slägten och
roade alla med sina lustiga infall och sitt outtömliga
förråd på historier; och hans infall liksom hans historier
voro, det må tilläggas, af det oskyldiga slag som roade
alla och sårade ingen. Vid slägtmöten ansågs han vara
oumbärlig och i all synnerhet om jularne — ty hvem
skulle läsa upp utanskriften på julklapparne, om inte
han? hvem improvisera rim, när sådana fattades på
pa-ketema, om inte han? Hvem skulle öfverhufvud vid
alla lofliga tillfallen hålla målron vid makt — om inte
farbror Sven?
Och ännu en sak; farbror Svens lynne hade den
förtjensten, som inte är alla lynnen gifvet, att vara lika
underhållande, när det var dåligt, som när det var godt.
Också var det, liksom i allmänhet s. k. “glada lynnen“,
en smula ombytligt; ja, den minsta obetydlighet — till
och med en liten skiftning i väderleken — kunde
förändra det; och detta senare så mycket hellre som
farbror Svens ben “spådde väder“, d. v. s. alltid värkte
en smula före nederbörd. Hans lynne var alltså sjelft
som en skiftande väderlek — men, såsom sagdt, vare
sig det var godt eller dåligt, hade det alltid den
förunderliga egenskapen att försätta andra i godt. Och
detta var den egentligen märkvärdiga sidan hos farbror
Sven. Hans sorg var nemligen lika naiv som ett barns
och försvann lika lätt som hos någon af de af fru
Lenn-gren besjungna “pojkame“; hans förargelse, ja den
bestod egentligen deri, att han var detsamma som små
barn bruka vara — en smula “stygg“; och mycket
snart blef “snäll“ igen. Hans fantasi var af den
lifli-gaste art och spelade honom ofta spratt, och hans känsla
var så varm och lättrörlig, att han ofta gret när han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
