Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Olof Strandberg, af Axel Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Godt!" inföll, fast i annan tonart, den förste.
"Ah, mina vänner," sade nu den tredje, "hvad är
väl oron för att möjligen förlora den stora sångens
förmåga mot vissheten att redan hafva mist henne? att
veta sig hafva lagt tusenden hänförda, rusade för sina
fötter blott genom tonernas välljud och svall, men känna
sig ej mera kunna fängsla någon? att gå som en skugga
och leta efter sig sjelf, kortligen, att ännu i lefVande
lifVet hafva en afslutad lefnad bakom sig?"
"Godt!" inföll åter den först nämnde. "Dig pinar
tviflets dämon, broder Arnoldson, och du står på dålig
fot med dig sjelf, broder Olle. Nog har jag också min
påle i köttet, såsom det heter någonstädes i skrifterna,
men när den sargar, tager jag till min patience.
Försöken med patience, mina bröder. Inte? Godt!"
Och der satt den jovialiske Uddman midt imellan
den redan själssjuke Arnoldson och den kroppssjuke
Olle Strandberg och några andra vänner, och hur han
rörde med slefven i festbålen utjemnades
pannskrynk-loma, det glimmade till i ögonen och man lefde åter
upp en stund i glädjen, tömmande skålar, om oj för
framtidens hopp och rosor, dock för det förflutnas
minnen ... och minnen hade Strandberg, isynnerhet från
studenttiden, de försatte honom i extas, han glömde
bräckligheten och det förlorade, ålderdomen och
förbiseendet, och han vardt i tankame åter ung, han tyckte
sig höra Lind bladska qvartetten under Lundagårds kronor,
tills Uddmans "godt!" vid "herr Bengts" annalkande
erinrade om, att spöktimmon var för länge sedan
för-liden. Man bröt upp och vände hem, Olle med hela
fånget fullt af minnena från ljusan vårdag i lifvet.
Olof Strandberg såg först dagen den 15 februari
1816. Det var i Langenhanshagen i Pommern, der
fadern, som gjort sina studier i Lund, för att fullborda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
