Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Olof Strandberg, af Axel Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid denna tid rådde stor förlägenhet inom
musik-kretsame i Stockholm, hvarest operan förlorat Sällström,
som följts af Giinther, hvars röst dock var för svag,
ehuru den uppbars af en ypperlig skola och ett
förträffligt dramatiskt spel. Man talade mycket om operans
öde, då en afton i ett sällskap en tjensteman i
krigskollegiet, J. M. Rosén, omnämnde den unge
Lunda-studenten, som i Lindbladska qvartetten väckte sådan
hänförelse. Backman var då direktör för K. Maj:ts
spektakler, och hans uppmärksamhet riktades på den
unge mannen, med hvilken underhandlingar inleddes
genom herr Rosén, ändande dermed att Strandberg snabt
ändrade lefnadsbana och beslöt att i stället for
predikstolen beträda teatertiljan. Och så godt var det, ty den
som få begåfvade sångaren hade, Gudi klagadt, nog
blifvit en skäligen klen prest, i trots af sina stora
ut-försgåfvor.
Den 22 febr. 1841 debuterade Olof Strandberg som
Max i "Friskytten". Tidningskritiken var visserligen
vänlig mot debutanten, men dennes mottagande var dock
i det hela taget kyligt, så att teaterstyrelsen visade
sig tvehågsen. Strandberg tvingade dock den samma
att tillåta honom en andra debut, nemligen den 31 mars
s. å., som Jakob Friburg i "Schweiziska Familjen", dfch
nu vardt det redan bättre, så att lian fick särskildt
arvode, med löfte om ordinarie anställning, i fall han
mera skolade sin röst, hvars välklang erkändes af alla,
och det löftet infriades snart.
Kongl. hofsångaren Berg, som utbildat flera af den
svenska sångscenens förmågor, fick om hand äfven
Strandberg, hvars stämma under hans ledning utvecklades i
all sin skönhet och kraft, och i en lika ljus som vacker
klangfärg. Det var en äkta nordisk röst, och detta var
väl äfven orsaken, hvarför den så mäktigt tilltalade, ja,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
