Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - «Röslein«. Berättelse af Mathilda Koos. Med 2:ne teckningar af V. Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vana att se henne späd och blek och de tänkte ej vidare
derpå, endast att de alltemellanåt togo hem en sats
medicin och nöpo henne i armarne, för att känna om
hon blifvit fet, och tvingade henne att äta och att
dricka vin.
Men de forstodo att hon på något sätt gled undan
dem; de anade misstänksamt att hon längtade bort ifrån
hemmet och derfbr närmade de sig henne instinktlikt
mer och mer, drogo henne till sig, höllo henne fast vid
deras sällskap och förvandlade så småningom hela deras
lif, alla deras vanor och sysselsättningar till en enda
tyst, vältalig påminnelse om hur omistlig hon var för
dem. De liksom väfde in deras törra utsinade väsenden
i hennes lifskraftiga, sögo ut hennes ungdom och
förtorkade henne i ålderdomens qvafva atmosfer.
Hvad Greta tänkte, hur hon led och kämpade,
der-cm visste de ingenting. Den känslighet, som i hennes
barndom gjorde att hon icke ens kunde uthärda att se ett
djur lida, kom henne att uppoffra sig sjelf för de gamlas
skull, och att alltid vara vänlig och kärleksfull emot
dem. Om någon gång en liten otålighet eller snäsa från
henne uppväckte deras missnöje eller ledsnad, kände
hon deröfver ett samvetsqval, så djupt som om hon
begått en synd. Och allt mer och mer främmande blef
för henne tanken att fa komma ut i verlden, allt
omöjligare syntes det henne att bedja fadern att, om blott
för en kort tid, få lemna hemmet.
Två år förgingo utan att någonting rubbade detta
tysta, enformiga lif. Earbror Johan började blifva litet
slapp; han hade fatt en rigtig vurm för Napoleon den
förstes historia och Greta måste åtminstone en gång om
dagen läsa högt för honom härur. “Na, mitt lilla pyre,
skola vi ha en liten Napoleonad?“ brukade han fråga
så snart han fick se Greta. Och så satte han sig ned
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
