Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett lefnadslopp. Berättadt af Gustaf af Geijerstam. Med en teckning af V. Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för handen, såsom göra utdrag ur andra tidningar,
hvilket skulle passera som “ledare“, skrifva polisreferat
eller dylikt, ja, han hade till och med ett par gånger
med en viss tvekan erbjudit ett par små kåserier, som
väckt redaktör Adelbergs uppmärksamhet genom sin
goda stil och lätta språkbehandling, egenskaper, hvilka
redaktören skattade så mycket högre, som han sjelf
aldrig lyckats komma längre än till referentstilen.
Det var emellertid en förmiddag, redaktör
Adelberg satt ensam och välmående framfor skrifbordet i det
lilla rum, som han kallade för sitt kontor. Tidningen
utkom tre gånger i veckan, den hade expedierats
dagen förut, och denna dag var således en af de mindre
ansträngande. Redaktören hade nyss ätit sin frukost,
bestående af kaffe, smörgåsbord och skinka med förlorade
ägg. Han tog ur ett rödt etui fram ett stort
sjöskums-munstycke, ovanligt väl inrökt, blåiste i det, inpassade en
12 öres “la diosa“, drog långsamt och vällustigt de första
dragen samt satte sig sedan till att börja dagens arbete,
d. v. s. röra i tidningshögen framför sig. Men arbetet
skred ej framåt. Han kände sig mätt, glad och böjd
att kåsera. Han längtade efter sällskap och såg då och
då genom fönstret ut öfver den inbygda gården.
Då hördes raska steg på stenläggningen utanför
och strax derefter en lätt knackning på dörren.
“Stig in“, ljöd det inifrån.
Dörren öppnades, och in trädde studiosus Sjöstedt,
som intagit en vida sämre frukost än mannen i länstolen,
qvällen förut fått afslag på ett viggförsök och följaktligen
befann sig i en helt annan sinnesstämning än hr Adelberg.
Den mäktiges jupiterspanna ljusnade. Han kände
sig böjd att skämta, log ett välkomnande leende, slog
ut med handen i stället för att resa sig från stolen, och
sade muntert: “Diener, hr Sjöstedt. Diener, Diener.
Yar så god och sitt. Det är ett litet manuskript, kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
