Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett lefnadslopp. Berättadt af Gustaf af Geijerstam. Med en teckning af V. Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om han för alltid tänkt göra sig af med den. “Tja.
Hvad skall man göra? Det är svårt att taga sitt parti.
Det vet jag bäst sjelf, som så att säga ej funnit mitt
rätta verksamhetsfält förr än i våras. Skulle hr Sj östed t
ha något emot att bli tidningsman ?“
“Jag har verkligen tänkt derpå,“ blef svaret.
“Ja, det gör hr Sjöstedt rätt i,“ sade redaktören och
sköt en väldig rökpelare upp i luften. “Jag försäkrar
hr Sjöstedt, att för en intelligent ung man fins det
ingen sådan bana som pressen, den på en gång liberala
och sansade pressen, som säger sitt ord med i dagens
vigtiga frågor utan att förlöpa sig. Men det fordras
takt för att sköta en sådan här tidning.“
Redaktören reste sig i sin ifver upp från stolen
och började gå fram och åter, så mycket det trånga
utrymmet tillät. “Det fordras takt och blick på sakerna,
ser herrn. Herr Sjöstedt kan aldrig tro, hvad det är
svårt att inte få lof att stöta sig med folk. Ty det går
inte, det går absolut inte i ett litet samhälle som vårt,
om man vill hålla affären uppe. En tidning är en affar,
helt och hållet en affär. Det är det första, man får lära
sig, och det käns litet svårt i början. Men det fins
ljuspunkter i arbetet också. Tänk, hur man lefver med.
uppe i alla tidens rörelser. Tankarna strömma inpå en,
man får idéer, och man ger. Det är som en
vexel-verkan. Det är lif, och det är rörelse, och jag
försäkrar herr Sjöstedt, att när jag står midt uppe i alt det
här“ — redaktören slog ut med handen och pekade på
tidningsbundtarna, som lågo på bordet, — “då är det,
som jag kände mensklighetens lif pulsera starkare. Tja.“
Vår man visste egentligen ej, hvad han skulle svara
på allt detta. Han hade sinne för det komiska och
kände en stark benägenhet att skratta. Men som det
ej lät sig göra, nöjde han sig i stället med att säga:
“Ja, pressen har en hög uppgift i vår tid“.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
