Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Fredrik August Cederschiöld, af Frans Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de unga lederna, då han talade för reformer, hvilka icke
rätt harmonierade med de dammiga vapensköldarne på
salens väggar, och de gamla namnen och de stelnade
före-ställningarne hos dem som sutto på bänkarne under dem.
Sin största betydelse och sitt vackraste eftermäle
fick dock Cederfcchiöld genom en aldrig sinande kärlek
för nödens och armodets offer. Hvar en lidande moder,
ett ensamt och vanvårdadt barn klagade och gret, der
var den varmhjertade läkaren och mennisko vännen genast
redo med råd och dåd, med hjelp och tröst, med
deltagande och ömhet. Kunde han sjelf inte hjelpa, så
skaffade han andra som bistodo, han skref upprop i
tid-ningarne, han gick sjelf omkring med listor, han var
outtröttlig och oafvislig, när det gälde att lindra sorger
och förekomma nöd.
Också hade väl ingen bättre än han tillfälle att se
nöden och armodet i deras mest hjertskärande
uppenbarelser. När den unga, fattiga, förförda och öfvergifna
modern måste skrifvas ut från barnbördshuset, for att
lemna plats för andra, lika olyckliga och lika Öfvergifna
som hon, och ännu knapt till hälften återstäld, med sitt
späda barn på armen, måste ut i köld och mörker, för
att kanske, drifven af förtviflan, blifva barnamörderska,
sedan hon förgäfves klappat på alla dörrar för att fa
tak öfver hufvudet — kunde då ett sådant hjerta som
hans förblifva kallt, kunde han ansé samhället hafva
gjort nog för de olyckliga?
Nej, åsynen af allt det lidande, som i så fullt mått
erbjuder sig för läkaren, hade icke kunnat göra hans
sinne hårdt, om den också stålsatt hans nerver. Det
blef hans sena ålders och hans redan brutna styrkas
käraste och ifrigast åtrådda verk att förskaffa dessa
olyckliga ett hem, och han hade den glädjen att lyckas
i dessa sina menniskovänliga bemödanden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
