- Project Runeberg -  Svea folkkalender / 1885 /
125

(1844)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första steget. Dramatisk skizz af Amalia Fahlstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

oss ovansklig fröjd. 0, I gensträfviga, kunnen I då
ej ens räcka ut. handen och taga mot offret? Hvad
begär han i stället? Ditt unga, rena hjerta i sina gårdar,
der ej sorg ocb tvifvel bo. Du unga dufva, slit
sjelf-klokheten^ snärjande boja, skaka gruset af dina hvita
vingar! Rösten ur höjden kallar dig. Till flygt, till flygt!
annie (svärmiskt). Till flygt, till flygt!

(Annie och kyrkoherden närma sig dörren hand i hand.
Fru Klahr träder i vägen för dem.) •
fru klahr. Annie, hvart går du?
annie (som förut). Till altaret, till Försonaren!
fru klahr. Tror du nu?
annie. Ja, ja. Kom!

fru klahr. Jag kan inte komma — jag tviflar.
kyrkoherden (strängt). Fru Klahr, tyst för
himmelens skuld. Det var då ni, som ledde henne på afvägar?

fru klahr. Nej, det var hon, som i dag, nu när
mitt hår börjar gråna, lärde mig fråga mig sjelf: Tror
du? Hvad tror du på? Och det var ni, som nyss
gjorde det klart för mig, att vår tro ej står på fast grund.

annie (springer fram och slår a/rmama om modrens
hals). Mamma, jag tviflar icke längre. Jag är stark.
Jag lyfter dig och för dig med mig. Grud gaf mig
vingar. Yet du ej, att der tanken stannar, der börjar tron.

fru klahr. Nej, Annie. Der vi lemna tanken, der
börjar klenmodet, hyckleriet eller vansinnet.

kyrkoherden (ännu strängare). Fru Klahr — mins!
“Hvem som förargar en af dessa minsta mina små...“
fru klahr. Jag står henne ej i vägen. Jag säger
icke: gå, och icke heller: kom. Jag tillropar henne
blott: Ransaka dig sjelf ännu en gång, innan du ger
löftet! Det är ej i hennes tro, det är i hennes
bekännelse, jag ingriper. Hon står vid barndomens gräns.
Hon måste sjelf taga första steget. Det är hennes hjerta
mer än hennes förstånd, det är hennes samvete, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:20:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svea/1885/0142.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free