Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En dag i Falkenberg. Ett svensk-engelskt reseminne af N. P. Ödman. Med 2:ne afbildningar från Falkenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den andra (södra) stranden är en hög gräsbank
med lnmmiga trädgrupper här och der och öfverallt en
saftig grönska; och rakt framför oss ligger en hög
stenbro med flera hvalf, och genom dem skymta vi, hnr
ån der ofvanfbr hvirflar hvitskummande fram: der är
“halmstadlaxarnes“ käraste tummelplats.
Ingen på kajen för att ta emot mig! Jag tycker
Mr. L. gerna kunde ha varit nere och helsat mig
välkommen — men, det är sant, sådana der trefliga möten
vid bryggor och stationer är endast god gammal svensk
sed, icke engelsk. Men der står ju lotsen N. på trappan
och lyfter på hatten och nickar: han är tydligen
ned-skickad af gubben. Han tar mitt pick och pack, och
så vandra vi af till engelsmännens bostad. Från den
korta tvärgränden mot stranden ha vi snart kommit
upp på Falkenbergs stora gata — och här styra vi
kosan mot ett stort vackert tvåvåningshus, der alla
fönster i öfra våningen stå på vid gafvel. Der bor Mr.
L. och hans engelsmän: de älska luftvexling.
I förstugan hänga på väggen åtskilliga par stora
sjöstöflar af sälskinn, och i hörnen märkes hvarjehanda
fiskredskap. Jag går uppför trappan, passerar förbi
några uppslagna lårar med framskymtande buteljhalsar
och kringspridda halmhylsor, och träder så in genom
de vidöppna dörrarne. Innanför tamburen ligger en
stor sal; jag stannar midt i dörren och kastar en
spejande blick in. Ett bord står dukadt midt på golfvet.
Ingen menniska synes till — men vid nännare
efterseende märker jag i fonden af salen en lång rad af
fotter eller snarare skosulor uppradade på ett
divansbord och på karmarne af en hop länstolar, alla vända
mot mig liksom till helsning. Jag går fram i rummet,
och nu ropar med ens en välbekant röst “Holloa, doctor!“
och samtidigt försvinna ett par af sulorna, och upp dyker
Svea, 1885. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
