Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ludvig Norman. Minnesteckning af Frans Hedberg. Med porträtt af Ludv. Norman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sånger samt hans finväfda Månstrålar m. fl. blifvit
omtyckta konsertnummer, och äfven hans större
körkompo-sitioner kunnat upprepade gånger gifvas med stort bifall.
— —- Normans festmusik vitnar väl altid om hans
herravälde öfver de musikaliska uttrycksmedlen och
innehåller vanligen flera vackra partier, men den har
dock mestadels en liten bismak af att vara bestäld och
rör sig icke så fritt och inspireradt som i tonsättarens
öfriga körverk, hvaribland de glänsande hedersrummen
intagas af medeltidshymnen till den heliga Brigitta
“Rosa ror ans bonitatemu, samt den motett som Norman
med anledning af J. O. Wallins minnesfest, skref till
dennes sköna ord: u Jordens Oro Vikeru etc. Genom
denna motett äfvensom de smärre körer, hvaribland “Det
qudommelige Lys“ står främst, eger Norman särskildt den
tortjensten, att hafva återupplifvat den gedigna och
oför-tjent i glömska fallna å Capella-sången.
Om dessa körverk äro Normans hittills största
bedrifter på det vokala området, så intager hans
Ess-durs-symfoni främsta platsen på det instrumentala.
Liksom ny88 nämda arbeten står den på höjden af sin
tids konst och utgör en ej obetydlig bragd i den stil,
som söker försona klassisk form med romantiskt
innehåll. Många af Normans småbitar äro form el t
fulländade mästerstycken, — t. ex. “Bamms dansar“,
Sorgmarschen öfver Söderman, skogssången “Die Heide ist braun“
m. m. och särskildt förtjenar framhållas den alldeles
ypperligt utarbetade Sutten t kanonform för två violiner,
op. 26.“ —
Så långt den sakkunniga kritiken öfver
kompositören, hvars betydelse icke är af dem som försvinna
med personligheten, och nu till slut några ord om
men-niskan, sådan vi kände och lärde att älska honom under
hans vandring ibland oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
