Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Omaka. Berättelse af Amanda Kerfstedt. Med 2:ne teckningar af Ottilia Adelborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Det var förfärligt hvad det afskedet drog lång
tid,“ ropade Agnes emot honom. “Nu behöfver du väl
bara gå till badmäst^rn och värden.“
“Och hotellet — det blir nog svårt att hinna.
När går ångbåten i morgon ?“
“Klockan åtta. Det är ju inte så tidigt och jag
svarar för packningen.“
“Ja, när ett fruntimmer vill någonting så f& alla
svårigheter vika.“
‘Men vill du det då icke sjelf?“
“Jag vill,“ sade han muntert, “att vi göra vår
bröllopsresa icke genast hemåt utan ut någonstädes —
kanske till fjells till Norge — eller till Schweiz —
eller någon stans i hela vida verlden — vi två allena.
Jag har ännu sex veckors permission.“
“Åh så förtjusande!“
“Och så glömma vi kallvattenkur och badsällskap
och allt som varit, och börja ett nytt lif. Sommaren är
ju ännu så vacker — vi kunna ströfva omkring hvart
det faller oss in.“
“Menar du verkligen allt det här?“
“Tviflar du på det, kära ba — —.“
“Var tyst,“ sade hon och lade handen öfver hans
mun. “Inga gamla ovanor.“
“Nej,“ sade han skrattande, “inga gamla ovanor.“
Och så böjde han sig ned och kysste henne. Det var
första gången, förut hade han alltid kysst henne på
pannan, och hon rodnade som en ros.
Men den lilla staden låg framfor dem i
solnedgången med sina glimmande fönsterrutor och sina i
trädgårdar inbäddade små röda hus. De komma tillbaka
arm i arm helt allvarsamt och aktningsbjudande, och
menniskorna som kände hvilka de voro, runkade på
hufvudet och hviskade: “ett omaka par“.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
