Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om öfverdrifternas nödvändighet i konsten (med tanke på målarkonsten) af Richard Bergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som hvilade öfver dem ute i naturen, som förenade dem
alla till ett helt. I sin uteslutande beundran för träden
har man glömt skogen.
En vacker dag födes det kanske i någon dimmig,
träskig slätt-trakt i södra Sverige en karl som är
ovanligt poetiskt anlagd af naturen, i allt benägen att se
skogen i första rummet, träden först i andra — att se
naturen i stort.
Han heter Y., antaga vi, och hans väg för honom
tidigt nog till Frankrike, der tidsriktningen just då
ändrat kosa. Här finner han luften ständigt disig af
solrök eller fuktighet; landskapet är plattare än i södra
Sverige. Disigheten, som är mättad med ljus, suddar
ut konturerna på föremålen så att de vekt smälta in i
taflan. Allt framhäfver stämningen och vår
stämnings-menniska, som aldrig funnit något skönt i teckningen i
och för sig, är naturligtvis hänryckt. “Moja sig i färg“
är hans valspråk och nu är han i ett land, som särskildt
frestar hans aptit i den vägen, som hvart han vänder
sig bjuder honom hvad som är hans skaplynne kärast.
Han målar med passion och hans första tafla blir
bländande. Herrlig färg och en stämning så att hjerta t
klappar dervid. Teckningen glömmer man att tänka
på, likasom han sjelf gjort. Och så sänder han hem
taflan för att bedömas af dem derhemma. Hvilket
mottagande kan han vänta der!?
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
