Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från årets konstverld af Karl Warburg. Med afbildningar af Valands konstnärshus i Göteborg samt af följande konstverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
efter en jemförelse mellan fjolårets akademiutställning
och opponentutställningen. Alldeles afgjordt hade flera
bland “akademisterna“, om man nu skall skilja mellan
riktningarne i annat afseende än konstpolitiskt, lemnat
tillskott till Gröteborgsutställningen, som måste bjuda
respekt.
I främsta rummet gällde det akademiens läro
verks-direktör, professorn, grefve von Rosen, hvars imponerande
porträtt af Nordenskiöld, framstäld midt bland isarne,
utan tvifvel var utställningens förnämsta “clou“. Det
är ett i hög grad intressant och mäktigt porträtt, denna
bild af den djerfve upptäcktsresenären och
vetenskapsmannen, der han står i sin väl tillknäppta pels, med
envist sluten mun, spejande ut i rymden, i hopp om
att snart ett fritt haf skall lösa Vega ur de fjettrar,
hvari isen slagit båten. I dragen ligger allvar,
eftertanke, envishet, men tillika segervisshet; öfver ansigtets
hudfärg hvilar en viss blekhet. Sjelfva omgifningen —
mästerligt målad för resten, med dess tornade,
hvit-gröna isblock — gör en egendomligt poetisk verkan,
den gifver intryck af storartad enslighet — “solitude“
— som kanske skulle ökats än mera, om Vega lagts
något mera i fjerran, det är en bild af menniskoanden,
bunden af naturen och dock segrande deröfver.
En annan akademiprofessor, som representerades
på ett särdeles lyckligt sätt å utställningen, var J. Aug.
Malmström, hvars tafla, af betydligt mindre mått än
Rosens, liksom denna rönte erkännande från de mest olika
håll. Det var en genrebild, “Grindslanten“ kallad, som
visade, att den gamle skildraren af barnalif ännu är
frisk som få, och icke vill stanna der han en gång
hunnit, utan menar, att det dock kan vara värdt att “taga
ett tag“ och våga en dust i täflan med yngre krafter.
Må vara, att den i öfrigt fina färgtonen är stämd något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
