Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratören och hans trolofvade. Episod, berättad af Emilie Flygare-Carlén. Med 5 teckningar af Viktor Andrén - 7. Efter tio dagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
behöfde han väl icke krypa heller. Var han icke en
vacker, hederlig och i intet afseende vidlyftig ung man!
Det är sant att han var något egenkär och ömtålig och
att hans lefnadsställning ännu var mycket sväfvande —
detta Oaktadt, då man stälde det ena emot det andra,
borde han väl alltid kunna påräkna att vinna och
bibehålla en flickas hjerta . . . sedan blefve det som hustru
hennes sak att allt mera befästa sig i hans.
Vår litteratör stod just färdig att gå ut på kallelse
från en förläggare, som med det följande året skulle
grundlägga en ny tidning, då postbäraren lemnade
tvenne bref. Det ena var från Henrik, det andra från
Elise. Häftigt, under det han ännu med ytterrock,
hatt och käpp stod midt i dörren, uppslet han Henriks
och läste ej mer än de första orden: “Lyckönska mig,
broder, hon är min!" innan han kastade brefvet på ett
bord bredvid och bröt det andra, hvilket tyvärr var af
ett ännu vigtigare innehåll. Det började:
“Albert, anklaga mig icke för det beslut, hvartill
jag efter moget öfvervägande kommit — vi måste
vandra våra vägar skilda . . .“
“Evige Gud!“ Albert slog till dörren så häftigt,
att nyckeln ramlade ur på andra sidan, slängde hatt,
rock och käpp handlöst ifrån sig; och icke egnande en
fjerdedels tanke på den förlust, som han utån tvifvel
gjorde genom att icke infinna sig hos förläggaren, sjönk
han med händerna för ansigtet ned i gungstolen,
hvi-skande för sig sjelf: “Båda två, båda två!“
Det åtgick en god stund, innan den så plötsligt
uppväckta stormen i hans inre tillät honom någon redig
tanke. Den första, som blef honom klar, hedrade
honom. Det var denna: “Jag var i mitt hjerta ej värd
någondera, ty den lilla ömkliga låga, som brann der,
fladdrade hit och dit. Men just nu, då jag förlorar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
