Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En förlofning. Berättelse af Tor Hedberg. Med 4 teckningar af Carl Hedelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Adjunkten såg förlägen på Honom.
»Hm, jag menar. ..» började han, men hann
aldrig förklara hvad han menade, ty i det samma
kom Majken ut med det varma vattnet, och liksom
en menniska gripen på bar gerning tvärtystnade
han och rodnade.
Majken var enda barnet och tjugu år gammal.
Sedan modern dött för fyra år sedan, hade hon
skött hushållet för fadern, men förut var hon endast
om somrarne hemma och om vintrarne i Stockholm,
der hon gick i skola. Man kunde också se på henne,
att hon icke blifvit uppfostrad på rama landsbygden,
något som fadern i hemlighet var mycket stolt öfver,
fastän han jämt och ständigt gnatade på henne för
hennes »fina fasoner».
Hon var lång och smärt med ett litet hufvud
på en kraftig, välformad hals. Ansigtet var
egentligen icke vackert, men de något grofva dragen
förskönades af ett behagligt leende, af långa, mörka
ögonhår, som gåfvo blicken ett smekande uttryck,
och af ett präktigt ljust hår.
»Det är mitt hår, hon ärft!» brukade
länsmannen säga, i det han tog sig i sin, yfviga, något
i rödt stötande peruk.
Hon märkte, att adjunkten rodnade, och såg
på honom med en nyfiken blick, i det hon stälde
toddyvattnet på bordet. Men så antog hennes
an-sigte åter ett likgiltigt, trött uttryck.
»Jag går ut och går en smula, pappa,» sade
hon, i det hon tog sin hatt, som låg på en stol på
farstukvisten.
»Ja, gå då! Men dröj inte för länge!»
Och i det han såg efter henne, brummade han
för sig själf:
Svea, 1889.
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
