Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En förlofning. Berättelse af Tor Hedberg. Med 4 teckningar af Carl Hedelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hennes bästa vän och med hvilken hon underhöll
en liflig brefvexling. Vid underrättelsen härom såg
adjunkten på länsmannen med ett plötsligt
misstroende i sin blick. Länsmannen uppfångade blicken,
blef röd i ansigtet, slog näfven i bordet och svor
en dyr ed på, att när hon kom hem, skulle
förlof-ningen eklateras. Det var just derför, som han lät
henne resa bort förut.
Adjunkten uppfattade visserligen icke, hvarför
detta skulle vara nödvändigt, men han antog, att
det var väl bruket så, och kände sig åter lugnad.
Men under dessa fjorton dagar, som Majken
var borta, var han sig icke mera lik. Länsmannen
kunde icke förstå hvad det gick åt honom. Han,
som förr varit den uppmärksammaste åhörare, var
nu tankspridd och otålig, kunde aldrig sitta stilla
på stolen och gaf allt som oftast de mest bakvända
svar. Han började gå och komma på oregelbundna
tider, och då han setat en tio minuter, fick han på
en gång brådtom hem, för att så plötsligt komma
igen en timma derefter.
En dag tog länsmannen honom allvarligt i
förhör.
»Hvad är det som går åt dig, du går ju och
ser ut som en långkatekes i synen!»
Adjunkten rodnade, men försäkrade att det var
ett misstag, det felades honom ingenting. Och
något annat kunde länsmannen icke få ur honom.
Och i själfva verket visste han nog icke själf,
hvad som gick åt honom. Hans blick hade fått
något af samma ängsligt spejande uttryck, som man
finner hos djur, som äro sjuka och icke kunna
förklara hvar de hafva ondt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
