Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pontus Wikner. Några biografiska konturer af Frans von Schéele. Med Pontus Wikners porträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emellertid hade han 1871 trädt i äktenskap,
och då de filosofiska professurerna voro besatta vid
båda de svenska universiteten måste han såsom
ele-mentarlärare söka uppehälle för sig och familj. Han
utnämdes sålunda 1873 till lektor i teologi och
hebreiska vid Upsala läroverk, och efter att på
sommaren genom en kvinlig väns frikostighet blifvit satt
i tillfälle att företaga en rekreationsresa till Schweiz
och Tyskland tillträdde han på hösten denna tjänst.
I början kände han sig mycket nöjd med sin nya
verksamhetskrets och skref till nyssnämda väninna:
»Sysselsättningen med ungdomen i skolan är mig
särdeles ljuflig, och ehuru jag bibehåller docenturen
vid universitetet, undrar jag om jag någonsin
kommer att helt blifva en universitetets man.»
Under denna tid stod Wikner på sin höjdpunkt.
Hans personlighet hade trängt ned till religiositetens
djupaste allvar och hans tanke tillkämpade sig så
småningom den själfständiga öfvertygelse,
hvarför-utan Wikners sanningstörstande ande ej kunde lefva.
Det var ock under dessa år, han utgaf de skrifter,
hvari hans individualitet fått sitt adekvataste
uttryck: de ända till mysticism djuptänkta och dock
i formen på sitt sätt populära religionsfilosofiska
skrifterna »Uppsatser i religiösa ämnen» (1871),
»Tankar och frågor inför mennisJeones son» (1872),
»Religiösa meditationer och föredrag» (1873—74) in. fl.
Men Wikners helsa hade alltid varit svag.
Reumatism och hjärtlidande hade länge tärt på
hans krafter. Efter ett allvarligt sjukdomsfall på
hösten 1873 skref han: »Riktigt bra kan jag aldrig
bli, ty det har jag ej någonsin varit, sedan jag var
tio år. Redan innan jag hann den åldern, var det
ej ovanligt, att än ett ben, än en arm stelnade och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
