Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pontus Wikner. Några biografiska konturer af Frans von Schéele. Med Pontus Wikners porträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin lyckligaste tid, en period af oreflekterad, men
yarm och innerlig anslutning till den traditionella
kristna kyrkoläran. Der fann han näring för sitt
ynglingasvärmeri i gudasonens idealgestalt, och så
låg för hans unga blickar hela venden belyst af
den jublande segervissheten: »Gud är kärleken».
Detta skede i hans utveckling sträckte sig ett
par år in på hans studenttid. Det var då han
skrämdes från Boströms föreläsningar genom hans
rykte för fritänkeri. Men särskildt under de båda
informationsåren i landsorten började för honom en
brytning med ortodoxien, oberoende af yttre
inflytelser. »Den själens ensamhet,» förtäljer han
själf, »i hvilken jag der kände mig försatt, vände
mer än förut min tanke inåt och förberedde mig
för det filosofiska intresset.» Och de frågor, som
detta uppkastade, de invändningar, som hans
förstånds outrotliga behof efter motsägelsefri klarhet
framkallade — mot dem kunde de arftagna
kyrko-dogmerna ej hålla stånd.
Hvad innerst det var, som gaf brytningen dess
skärpa, är väl svårt att med full visshet säga.
Wikner var och förblef i så mycket troende lutheran.
Men man torde ej fara vill, om man på honom själf
tillämpar grundtanken i de ord, som han i en
nekrolog öfrer Boström yttrade om denne:
»I den positiva religionsläran, eller egentligen hos hennes
målsmän, fann han ett stort fel: ett stelnadt formväsende.
Man hade glömt, att religionslärans innehåll vore den i
mensk-ligheten lefvande religionen, hvilken i mån af mensklighetens
fortgående utveckling kunde fullständigare och djupare
omfattas, hvarvid det ju helt naturligt kunde komma att inträffa,
att en eller annan förut begagnad form blefve för trång. Att
hårdnackadi fasthålla sådana former och i dessa intvinga det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
