Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Erik Edlund, af Harald Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Edlund.
Vetenskapsakademiens högtidsdag är inne. Stora
Börssalen strålar i ljus och toaletter, de kungliga
sitta på sin estrad, akademiens svartklädda
ledamöter intaga midten af salen. En efter annan äf de
lärda herrarne reser sig för att gifva allmänheten
del af något märkligt nytt i hans vetenskap. Nn
är det professor Edlunds tur.
Det är en liten, puckelryggig man med ett
fint, intelligent ansigte. Han lyfter på glasögonen
och stryker sig öfver skägget. Man kan verkligen
höra hur den allmänna uppmärksamheten riktar sig
mot honom.
Han har ett utmärkt sätt att låta sina
meddelanden ur fysikens verld varda icke blott
begripliga, utan synnerligen intressanta för den »bildade
allmänheten», som, tack vare gången af den
allmänbildande uppfostran i skolorna, är särdeles obildad
i »de exakta vetenskaperna». Han talar t. ex. i
afton om orsaken till den blå färgtonen i våra
sjöar och den gröna i hafsvågen. Han berättar
oss, hur detta beror på vattnets olika förhållande
till olika färgade ljusstrålar: af det blå ljuset
genomsläpper vattnet mest, dernäst af det gröna,
minst af det röda. Så talar han om orsaken till
himlens blå färg och till den blå fårgen i
mennisko-ögat. Endast den kan så popularisera en vetenskap,
som både rör sig som mästare inom dess råmärken
och med sympati och kärlek rör sig bland de sina,
bland dem, som tala hans språk, barnen af hans
land. Det är den sanna öfverlägsenheten, att aldrig
känna sig öfverlägsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
