Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - John Ericsson. Lefnadsteckning af Karl af Geijerstam. Med John Ericssons porträtt samt 5 teckningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sina sista år egnade John Ericsson åt en idé, hvars
betydelse det ännu torde vara svårt att uppskatta.
Huruvida han lyckades realisera sin tanke, är dessutom ännu
icke lätt att afgöra. Det är ju allmänt känt, att det är
solen, som är den kraftkälla, hvarifrån de större som de
mindre kraftbeloppen härstamma. Det värme, som
uppstår, när ett kolstycke förbrinner, och som omsättes till
kraft i en ångmaskin, — det värmet utstrålade en gång
från solen under stenkolsperioden. Det sönderdelade luftens
kolsyra genom växternas lif, och kolet förvarades i jorden.
När kolet återförenas med syret, blir denna kraft åter
disponibel. Kraften i ett vattenfall erhålles likaledes från
solen, ty det är solens kraft, som lyft vattnet upp i
molnen, hvilka förse floder och källor med vatten genom det
fallande regnet. Sålunda är det solen, som lyft vattnet.
Öfverallt är det solen, som är den verkande kraften.
Men för att vi skola draga fördel af dess kraft, behöfva
vi gå ganska långa omvägar. John Ericssons tanke var
den: hvarför skulle vi ieke kunna använda solens kraft
genast? Se dessa oerhördt heta trakter af jorden, där
solens strålar uppglödga marken! Skulle icke denna
oerhörda värmemängd kunna tillgodogöras som drifkraft? Så
enkel denna tanke låter för den oinvigde, lika svårlöst
synes problemet för den, som har någon kunskap i
mekanik. Hvad Ericsson verkligen gjort för frågans
lösning, är ännu obekant. Han höll sina forskningar mycket
hemliga, ty han fruktade, att någon skulle uttaga patent
på hans maskiner, om de blefvo bekanta, och hans afsigt
var, att ingen skulle hafva någon uteslutande rätt till
dessa uppfinningar, han ville, att detta skulle vara en gåfva
åt menskligheten.
In i det sista arbetade han på dessa idéers fullföljande,
och han lär hafva sörjt öfver, att hans verk skulle vara
ofullbordadt. Men han hade arbetat nog, mer än nog,
o" O’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
